Haddy säger inte som det är

Det finns väldigt få offentliga (mediala, poplärkulturella eller vetenskapliga) berättelser om kvinnor som sexuella subjekt, som oproblematiserat agerar utifrån egen njutningslystnad.
Däremot finns det gott om beskrivningar av kvinnan som ett offer.

Begrunda t e x följande citat från SSU:s tidning Frihet, nr 5/2006. (Citatet är hämtat från en intevju med Haddy Jallow, en skådespelerska som spelar rollen ”Fatou” i Daniel Fridells film ”Säg att du älskar mig”. Filmen handlar om en ung tjej som blir gruppvåldtagen och sedan inte anmäler det. Rubriken på intervjun är ”Haddy säger som det är”.)

”Det är så samhället har blivit. Många tjejer experimenterar med sin sexualitet i väldigt tidig ålder, för att det finns en press. Många tjejer går med på att ha gruppsex och grejer fast de inte vill, sen anmäler de inte, förstår du? Sånt borde man inte göra, sånt väntar man med. Man kankse har en pojkvän innan man börjar prova massa grejer. Det är upp till var och en, men om man är väldigt ung är man faktiskt inte så säker på sin sexualitet. (....) Det borde handla om att hitta en jättesnäll kille som tycker om dig. Inte att du ska vara snyggast och porrigast och mest utmanande.”

Jag tycker att detta uttalande är representativt för en inställning till ”unga kvinnor” och deras sexualitet som uppkommit i kölvattnet av debatten kring sexuellt våld och gruppvåldtäkter. Inställningen är att kvinnor måste begränsa sin experiment- och njutningslystnad utifrån en verklighet där detta kan straffas med våldtäkt. Samma inställning glimtar förbi i den upprörda debatt som förts kring att unga flickor har på sig utmanande kläder ( tex stringtrosor) eller den kampanj Folkhälsoinstitutet hade för några år sedan, som ville avskräcka flickor från att dricka alkohol genom att hota med att de då kunde utsättas för sexuella övergrepp.

Istället för att uppmana män att sluta utsätta kvinnor för sexuella övergrepp, kräver man att kvinnor anpassar sitt sexuella beteende efter denna verklighet. Inga experiment. Inte ”prova massa grejer”. Inte vara ”snyggast och porrigast”. Inte vara full och utmanande. Utan vänta in en jättesnäll kille som tycker om dig.

Utgångspunkten är inte bara att heterosexuell tvåsamhet är det hälsosammaste levnadssättet för kvinnor, utan också att kvinnan aldrig kan undkomma sin offerroll, aldrig kan bli ett subjekt, och inte har en egen sexualdrift. Att vänta in en ”jättesnäll” kille som ”tycker om” dig ger också en signal om att det är moraliskt fel (eller farligt) av kvinnor att ha sex utan att ha några kärlekskänslor.

Det är chockerande hur denna ärkekonservativa och moralistiska inställning ibland också kan maskera sig som feminism. Som kontrast vill jag citera Toni Morrisons första bok De blåaste ögonen, där hon beskriver begreppet romantisk kärlek som ”kanske det mest destruktiva i det mänskliga tänkandets historia”.

Liv