Tjuren från Bialystok

- Driver du inte Jan för hårt, Fabian? frågade Liv häromdagen.
- Jo, svarade jag.
- Men kommer han inte få ont i fingrarna.
- Jo. Jo.
Varje dag ser jag hans stora polska murarhänder vandra över papprena, milt greppandes stålpennan, svarta av tusch. Till den första februari ska han ha färdigställt 120 sidor, en omänsklig uppgift. Men han stretar på, utan att klaga, Tjuren från Bialystok.
Jag bär upp kaffe till honom, pratar om tyngden i hans uppdrag: att ge den svenska kvinnan en feministisk sexserie som både gör dem kåta, som är en njutning för det konstnärliga ögat och som kittlar den kräsna romanläsarens intellekt.
- Känn ingen press Jan, men vi blir nog tvugna att tidigarelägga deadline en vecka.
- Tidigarelägga?
Jag ser en käkmuskel spännas, en blodådra bulta till på biceps, ett nackhår ställa sig i givakt. Men jag hör inga klagomål. Han ska tillfredställa oss alla, samtidigt som han går en kvällskurs i design, läser tjocka polska romaner, målar godståg och styrketränar, samt avnjuter långa hemmakvällar med sin förtjusande danska flickvänn Rebecka. Tjuren från Bialystok strävar enträget vidare mot sitt mål.